Jag älskar små byar/samhällen där alla glatt hälsar på dig och ännu bättre när det finns en vilda western feeling över det hela. Sådär så man nästan väntar sig en tumble weed rulla förbi några meter framför ens fötter, samtidigt som en banjo (nej det är väl inte banjo förresten) ödestiget ljuder. Jag är säker på att jag skulle passa perfekt i Vilda Western, eller alltså i den glorifierade TV vilda western, där man fick ha hatt, ryschiga långa underkläder och rida hela tiden. Dessutom grillade man ofta, åt hembakat bröd och majskolv. Alltihopa är saker jag gillar, kanske inte de ryschiga underkläderna, men det skulle jag vänja mig vid. Varför denna plötsliga fokusering på vilda western? Orsaken är att jag varit på en liten rundtur i små samhällen i Central New South Wales. Och där fick jag en massa vilda western feelings. Tanken var små hålor och dodgy motell. Det var jag, Peter, en bil och en snabbt minskande tobleronechokladkaka (eftersom jag var konstant hungrig). Vi började i Goulburn (bodde på ett ruffigt hotell där jag var helt säker på att ngn skulle klättra in genom ett fönster och röva bort mig), vidare till Crockwell, Rugby (där Peter skulle mata kossor med äpple men istället lyckades kasta ett äpple på en stackars ko), Cowra, Canonwindra (här fick vi höra rövarhistorier på ett galleri) och slutligen Eugowra. Eugowra var självaste höjdpunkten för min del, främst eftersom jag hört att det var ”the prettiest town in New South wales”. Dessutom var stället känt för det största guldrånet genom tiderna (antagligen in the southern hemisphere). Allt i Australien ska nämligen vara störst, högst, underligast, finast, giftigast, farligast osv in the Southern Hemisphere alternativt, Australien, New South Wales). Jag gillade Eugowra – absolut. Så litet och så sött. Speciellt Eugowra museum. Inträde två dollar och då fick vi även, vare sig vi ville det eller ej, en personlig guidning av en dam iförd lila stickad tröja. Inte helt oväntat var damen ganska rejält rasistiskt och förklarade glatt att Eugowra minsann inte hade vare sig asiater eller aboriginer och att de var så nöjda med det. Jag som helst ville undvika en politisk diskussion och tyckte att allt började bli alltjämt jobbigt, försöker febrilt föra över fokusen på ett för tillfället högst intressant fågelbo jag hittat i en monter, men till ingen nytta. Hon fortsätter att berätta att hon inte gillar folk i allmänhet, vilket inte riktigt passar ihop med att hon konstant ville berätta saker för oss. Dock var det nog bara för att vi var en tillfällig bekantskap som troligtvis inte skulle förbli särskilt långvarig, för hon var noga med att poängtera att man måste vara försiktig med att inte bli vän med grannar hur som helst för om man väl blivit vänner kan man ju liksom inte bara be dem dra åt fanders. Museumturen avslutas med att, inte bara en, utan två Eugowra souvenirskedar av billigt material införskaffas. Man såg hur damens ögon sken upp, inte på år och dar’ har hon haft en sån försäljningstopp. Tänk vad enkelt man kan förgylla en vardag. Jag gillar Eugowra med tillhörande museum och de människor som glatt hälsade och undrade hur det var med oss. Jag skulle lugnt kunna fortsätta vidare till andra små städer, men tyvärr finns det ju ngt som heter arbete. Högst onödigt!

Jag har varit på road trip. Jag gillar road trip - skarpt. Den kan vara hur kort eller hur lång som helst, men jag gillart! Jag och Helen åkte till Mudgee. Jag kan sammanfatta visiten som fin, jätterolig, udda halvöde by och galen BnB ägare som bara ääääälskade toffsar. Och nu menar jag inte hårtoffsar, oj, nu blev jag tvungen att googla stavningen på toffsar, är inte helt säker, men med ett f kan jag berätta att det finns massa östlänska träffar på google. Grejen var att BnB ägaren gillade möbler och pynt i allmänhet. Rummet, som med stor sannolikhet antagligen var världens minsta, hade en säng, en stor fotölj, två bord, en garderob (med toffsar på). två lampor med varsin ängel på och en toffs som man kunde dra i om man ville tända lyset, vi kanske kan kalla den lystoffs. BnB ägaren (hon hette Leslie, men jag tänkte att jag inte skulle nämna namn, nu är det dock nämnt) verkade inte begränsa sitt gillande till toffsar utan även scoutmärken, eller det var nog inte scoutmärken men de såg ut som dem ...hmmm, är det som ett löv eller, spjut. Ja iaf, hon verkade limmat fast sånt där emblem på allt inne på toan, på schampoo och balsam, papperskorg och skåp.

Sängen var inte bara hög (japp, jag menar hög för så bred var den inte) utan även himmelssäng - hurra. Man vill ju känna sig som en prinsessa på semester.

Iaf, jag måste medge att ägaren var helt fantastisk på att laga mat och vi fick en enorm frukost, men vi fick även sitta och diskutera livet med ägaren. Jag gillar att prata med okända männiksor och höra vad de gör och tänker, men den här damen ville bonda och hon ville bonda ordentligt. Jag tror att hennes sätt att bonda var att prata sex och gång på gång poängtera vikten av att bara ligga med killar och inte gifta sig - Voila, det är just vad jag med skulle prata med med okända människor jag bjudit in i mitt hem. Fast jag kan rekommendera Mudgee, det finns fina vingårdar, men smaskens vin och så är det ett lite gulligt samhälle. Jag ger den 4 av 5 möjliga på småstadsskalan, kanske tom 4.5, jag känner mig generös!

Jag har varit lite uttråkade på sistone, och igår nådde det en liten kulmen när tennisen blev inställd, jag glömde plånboken och allt blev pannkaka på kvällen. När väl plånboken var hittad och jag spatserat iväg till Franklins för att handla lite mat fick jag se en frukt jag aldrig sett förut. Den hade skal som ett päron men var stenhård och liknade i formen en kronärtskocka. Jag kom på den brilianta iden att jag minsann skulle prova en ny frukt och var på väg att stoppa ner den i min korg. Jag är lite nojig av mig och började tänka på murklor som måste förvällas innan de kan ätas eller fugu, den japanska giftiga fisken. Däreftersåg jag för mitt inre hur jag satt och gnagde på ett bananskal eller åt passionsfrukter hela och kom på att det vore nog bra och veta hur den här frukten skulle ätas på bästa sätt. Så inte ont anande gick jag fram till en äldre dag, jag valde henne noggrant för jag tänkte att damer kan sina frukter. Hon tittade på mig och sa: Det är nog ett custard apple och det är bara ett ripp off för det är inte mkt att äta för det dyra priset." Jaha, men hur äter man den? svarade jag. "Man delar den mitt itu och gröper ur den som en passionsfrukt, men det är jobbigt att skopa, inte mkt gott" I mitt huvud hade jag redan bestämt mig för att köpa frukten så jag funderade på om jag kanske skulle lämna tillbaka åpplet och sen hämta den när damen var försvunnen. När damen plötsligt ryckte frukten ur handen på mig och spatserade iväg till en anställd på Franklins och sa: "kan du dela den här mitt itu så att den här flickan kan få smaka hon vet inte vad det är och ni kan ju inte sälja frukter som folk inte vet vad det är!" Jag försökte lite ursäktande säga att det inte spela så stor roll och att jag inte behövde smaka, utan bara ville veta vad det var." Damen lyssnade inte på vad jag sa utan tvingade den anställde att hämta managern. Till managern berättade hon att jag var hennes kusin från landet och skulle lämna sydney imorgon och var tvungen att få redag på vad custard aple var. Jag stog bara häpen bredvid. Därefter tvingade hon iväg den stackars managern till att dela på äpplet, samtidigt som jag försökte släta över det hela, till ingen nytta. När managern gått berättade hon högt och tydligt om hur ofta hon köpte frukt och om hur man inte skulle ge sig utan alltid kräva vad man vill ha, ja hon ville helt enkelt lära mig hur man blev en äkta frukthandlare. Efter många om och men fick jag till slut mitt custard apple, delat mitt itu och det visade sig att det inte var moget, men jag skulle plasta in det och äta det imorgon (idag) Det ska bli spännande och se vad det smakar.

Idag har jag labbat med radioaktiva ämnen. Det är ju inte alls som det borde vara, dvs att jag helt plötsligt får oanade krafter och kan klättra på husfasader, flyga eller bara helt plötsligt kan höra vad folk 200 meter bort pratar om. Nix- inget, jag kommer ut precis som den alldagliga Maria jag brukar vara. Inte ens har jag blivit tennisproffs av all strålning. jag spelar tennis, min nya hobby kan man säga. Det är ju viktigt med hobby, det har jag lärt mig sen barnsben. Tyvärr är jag rätt kass, eller för att vara helt sanningsenlig så är jag faktiskt usel. Det är tom så att jag börjar få dåligt samvete för att boka in nya tennisträningar. jag tycker helt enkelt synd om min tennistränare. Han säger samma saker om och om igen, men fattar jag? Nej inte det minsta, jag springer runt på andra sidan nätet som en full fjortis och svingar med racket. Det värsta av allt är nog att jag dessutom ser löjligt lycklig ut när jag gör det. För det är det som är konstigt, det är roligt, trots att jag är så dålig. Intressant, allt annat är ju tråkigt som man inte är så bra på. Förutom att rita, jag tycker det är roligt att rita. Detta trots att jag enbart kan rita två saker. Hästar och varmkorvar. Nu kanske någon säger att det faktiskt inte är så svårt att rita en korv, men det här är en med bröd, senap och ketchup, så rikgit flådigt!

Nu har jag precis mailat Helen och jag avslutade mailet med att skriva: "Nu ska jag minsann blogga", så då är det bara att börja plita ner några ord.

Vi har några nya kineser på labbet och de heter ju jättekonstiga saker, jag har ingen chans att komma ihåg vad de heter. Jag är allmänt dålig på namn och snackar vi namn som jag knappt kan uttala så fastnar inget däruppe i huvudet. Fast nu skrev jag saker som egentligen var en helt lögn för det är bara två personer som börjat och jag trodde båda var kineser, men de har visat sig nu när jag kan deras namn att det inte har så jättekomplicerade namn och inte ens är kineser. Iaf, igår ringde min professor Roland och frågade om Jieynge (eller kanske något närliggande) var inne på kontoret. Jag drabbades lite av panik för jag hade absolut ingen aning om vem det var, så jag stirrade stint ner i golvet och upprepade namnet liksom lite sådär fundersamt som om jag kollade mig runt efter personen ifråga. Jag upprepade det ganska högt med förhoppningen att Jieynge skulle höra det och självmant komma mot telefonen. Jag hade tur för fram skuttade vår nya post doc, det visade sig att namnet visst var ett killnamn, jag tyckte det lät väldigt tjejigt, och jag hade nästan gjort en chansning på vår andra nya kollega, men iaf, nu har jag lärt mig hans namn. Dessutom har jag även lärt mig tjejens namn och hon vill kallas Misty. Jag vet inte om det bara är jag, men jag får vissa associationer av det namnet.

Nu ser jag att min rubrik inte alls passar med vad jag skriver, jag skulle ju skriva om det förbannade brandlarmet som väckte mig i söndags natt. Det får bli en annan gång för jag är lite trött på den historien, om sanningen ska fram har jag nog beklagat mig alldeles för många gånger med den berättelsen.

Nu har jag ätit lunch. Det brukar bli väldigt sent, men oftast tidigare än 15.30, kanske runt 14-15. Jag försöker att ta lunch tidigare, men jag har alltid några experiment som jag vill avsluta innan jag i godan ro kan ta lunch och då blir det sent. Idag var jag tyvärr lite sen i starten, så- senare lunch än vanligt. Jag gick till Deus, även det som vanligt. Mycket trevligt ställe som jag kan rekommendera för alla som någon gång besöker Sydney. Tyvärr slutar de servera mat klockan 15, men de brukar alltid ha något kvar som man kan få. Idag var det bara pizza kvar. Deras pizza är god, men jag var inte så sugen, men nöden har dock ingen lag. Eftersom jag kommer så sent försöker de även bli av med allt de inte sålt till frukost eller lunch. Så jag fick en kaka som Kevin (som jobbar där) tyckte jag skulle äta innan pizzan kom. Jag tycker det är jättesnällt att jag får saker gratis och får man saker gratis ska man inte vara den som lämnar mat. Maten kom snabbt och jag hann inte äta upp kakan. Till maten fick jag även massa sallad, vilket gjorde att jag blev jättemätt och mådde illa. Då hade jag ju den där förbannade kakan kvar som vem som helst skulle lämna när maten står en högt upp i halsen. Men, inte jag, jag kan bara inte lämna den, det var ju så snällt att jag fick den så jag pressar den enorma kakan i munnen och mår ännu mer illa. Det är ju så klantigt och dumt. Likadant var det när de på samma cafe insisterade att jag skulle vara skyldig dem pengar istället för att betala på mitt kort. Jag blir jättnojig över att jag skulle glömma att betala (vilket det är helt omöjligt eftersom det enda jag tänker på att jag inte får glömma att betala) eller ännu värre att de ska glömma att jag faktiskt har betalat och tro att jag är en liten tjyv. Summa sumarum, jag är helt nojig och galen. Dessutom har jag träningsvärk. Så stelt vankande som en anka och totalnojig. Det är jag det!

Nu ska jag börja blogga igen...ja, det har skrivits förut och det slutar alltid med dåligt samvete å min sida, men nu minsann. Idag var jag även tvungen att välja vilka kategorier min blogg handlar om. Man kunde välja på massa olika saker, tex sex, vilket inte riktigt känns som det stämmer med innehållet på den här bloggen. Shopping, nope, jag shoppar, men jag skriver nog mer om min ångest efter att jag spenderat för mycket pengar. Dvs, jag borde valt kategorin ångest, men det fanns inte. Det hela slutade med att jag skrev resor, hobby och...titta jag har glömt av det redan nu. Dessutom har jag kopplat det till min facebook. Jag är ganska ivrig på att svara ja på saker som min dator frågar mig, förutom om det handlar om uppdateringar. Ofta orkar jag inte ens läsa igenom allt utan hammrar glatt ner ja på alla frågor. Detta kan ofta leda till lite korkade händelser, en gång höll jag på att knappa ja på att alla på min jobbadress skulle få en förfrågan om de inte ville starta ett facebook konto och även ha mig som vän. Jag har väldigt många på min jobbadress som inte riktigt skulle se det roliga med att jag skulle vilja vara facebookvän med dem. Det skulle väl räcka med det, men sen vet jag ju även hur jag skulle försöka stryka ett streck över det hela med ett ännu underligare mail, där jag skulle förklara hur alla skulle ignorera mailet och sen vet man aldrig vad som skulle slinka ut ur mitt huvud. Scary vad mitt pladder kan leda till. Jag borde ha lärt mig att mina försök till att förklara pinsamma incidenser ofta får oanade konsekventer.

Oh nu ska jag på Yoga. Jag är klumpigast och ovigast av alla. Dessutom är jag ganska sur för det gör så ont. Som ni ser, jag sprider glädje och ljus var jag än går!

Tjing

Jag bloggar alldeles för lite, men jag skyller på att den nya sidan är så himla seg och dessutom så försvinner texten ibland. Då blir jag butter och straffar sidan med att inte skriva mer. Knappast att sidan bryr sig.

Jag har varit och klippt mig. Jag kunde inte gå till min vanliga frisör Chloe för hon är i Canada på semster. Lyckliga hon. Iställer fick jag gå till en tjej som heter Nicole. Hon var helt ok, men jag ogillar när de går in för att enbart sälja. Visar alla produkter och berättar vilken världsomvändande effekt de har. Dessutom verkade hon lite rumpslickig. Allt jag sa att jag gillade, fullkomligt älskade hon. Jag sa att en film var bra och hon kunde inte sluta lovorda filmen. Frisyren blev fin, men det blir chloe nästa gång hon verkar mer ärlig.

Förra veckan var riktigt dålg. Försöken gick inte alls som de skulle. Jag var på ruskigt dåligt humör och jag drömde galna drömmar som fick mig på ännu sämre humör. MEn nu är det helg och dessutom en lång sådan. Det är labour day på måndag. Jag täntke spatsera ut med plakat och visa hur man gört på riktigt.

Ikväll ska jag på 40-kalas i balmain. Neil fyller år och han ska dagen till ära få en svensk påse, med svensk mat och svenska prylar. Jag hoppa han blir glad för det.